Havdhemboken

Reklam Havdhemboken 150 01

En andra bok om Havdhem.

Så äntligen har den kommut ut. 
Priset är 400:-
För mer info klicka här.

Bilder - Gotland

wallpaper-ange-01-1680x1050.jpg

Bilder - Växter

2004-wallpaper-murreva-1680-1050.jpg

scipio-rubrik-01

Historien om Scipio, Millard County

En berättelse om emigrationen till Scipio och hur staden blev till.

Platsen är fyrtioo miles (Jag har inte hittat någon stans där jag kan översätta amerikanska miles till svenska mil) söder om Nephi, Juab County och tjugofem miles nordost om Fillmore, Millard County. Dalen är fyra miles bred och sju miles lång. Det är en vacker dal omgiven av kullar och berg. Under 1857 till 1860 de ursprungliga familjerna bodde i sydvästra delen av dalen, eftersom det på den platsen fanns ett litet flöde av vatten som kommer från bergen. 

Det var tretton familjer, Benjamin Johnson, Elias Pearson, John Brown, Thomas Robins, William Robins, James Matthews, Samuel Kershaw, John Yeardley, John Memmott, William Shelton, George Monroe, Levi Savage och Petter Boise. 

Benjamin Johnson inrättades en poststation ungefär två och en halv miles i närheten på en plats de kallade Southwest Pass. År 1858 - 1859 hade Richard Johnson och Thomas Robins undersökt marken och var och en av dem tilldelades en gård. De kallade staden för Graball. Här byggdes bostäder av stockar, på uppsidan av bäcken. På den östra sidan byggdes en skola. Det var tjugofem elever. Thomas Memmott var läraren. Han fick säd och grönsaker för sin tjänst. Elder George Smith och Joseph Young träffade folk och organiserade en enhet inom Church of Jesus Christ. Den kallades den Robinsville Branch. Det var en del av Fillmore Ward. Elias Pearson utsågs till ordförande Elder. 

I mars 1861 tio miles söder om staden en permanent reservoar gjordes och en damm byggd av gräs och buskar. Det var inte förrän indianerna blev besvärande, som president Brigham Young föreslog att folket skulle flyttar längre från bergen till mitten av dalen. På folkets begäran och i deras närvaro, president Young och hans son Joseph visade var den nuvarande staden Scipio skulle ligga. Till en början kallades staden för Round Valley, men under ett årligt besök av president Young och bolaget föreslogs ett nytt namn och ordförande vände sig till en av medlemmarna i partiet, en ung advokat och telegraf vars namn var Scipio Kenner och sade "ja, Scipio vi vill ge staden ditt namn. Ett postkontor inrättades och Warrin Foot blev den första postmästaren. 

År 1863 meddelade Brigham Young att de anläggningar i Valley skulle rymma flera familjer och han bad Elder Jessie Bigler Martin (min farfar) som bodde i Lehi att flytta med sin familj till Scipio. Han utsågs av president Young att bli den första ordföranden Elder av Scipio och han och hans familj bodde i ett rum i skolhuset fram till dess ett annat hus kunde byggas åt honom. En ny skola byggdes genom frivilligt arbete och gåvor. Mrs Peter Boise, var den första skolan lärare. James Memmott, James Mathews och Sam Kershaw utsågs som skolan förvaltare. 
Den 14 februari, vid en företagskonferens, togs beslutet att Elder Jessie B. Martin skulle ha del av den offentliga marken i området nordost om torget som president Young hade utsetts till centrum av staden. 

Eftersom gemenskap var en av principerna i kyrkan, samlade folket i Scipio ihop sitt hö och spannmål samt andra produkter som stackades och staplades på ett ställe en bit från torget. Mjölkkor togs till detta ställe och pojkar och flickor fick sköta mjölkningen. Min mor var en av de som fick mjölka. Under våren anlades ett mejeri i bergen söder om staden och nära reservaren. Än i dag kallas de mejeriet Knolls. De nötkreatur som var märkta med orderns märke och togs till kullarna. Där gjorde de också ost och smör. 
Men gemenskapen misslyckades av två skäl. Alla skulle gå till chefen för att få ta del av produkterna. Några av dem som slavade hårdast kunde få gå utan, medan vissa som inte gjorde mycket eller producerade något fick mer.

Vid den här tiden kom allvarliga problem med indierna, vilket började med en räd där 100 hästar och 300 nötkreatur blev stulna av indianer och i juni 1866 sköt indierna och dödade James Ivie och Henry Wright. Då sköt Mr Ivies son och dödade Panaci, en gamla och vänliga indian som startade ett krig. En fästning byggdes som bestod av enrumshus för varje familj, rummen var sammanfogade med lerväggar. Männen turades om att bevaka fortet och allt annat runt fortet. 
Med tiden avtog problemen med indianerna och varje familj flyttade sina enrumshus till sina egna lotter. Under den här tiden flyttade några nya familjer från Gunnison, Sandpete, County, in i Scipio Valley där de trodde att fodret där var bättre för deras boskap. Dessa familjer var Fredrick Wasden familj, Peter Sorenson och hans familj, Martin Brown med familj, och Esklunds familj (min egen). Esklunds familj bestod av fadern, Lars Petter, hans hustru Brita Kaja Båteldotter och deras två söner Hans (min far) och Harmon samt döttrarna Emma, Annie och Elizabeth. De byggde ett fint tegelhus och snart hade de en vacker trädgård med många vackra blommor både i och utanför hemmet. Denna kärlek till blommor har gått från mor till dotter och nu även till barnbarnen. Vi älskar vår trädgård och att odla blommor.

Detta är historien om Lars Petter och Brita Kaja och deras barn, som i mitten av 1800-talet levde i Sverige, i den vackra socknen Vamlingbo på Gotland, en ö ute i Östersjön. Familjen Esklunds var jordbrukare, och var glada och förnöjsamma, eftersom de hade ett bra liv. Gräs och blommor växte i överflöd, liljekonvaljer, violer och tulpaner växte på fält och ängar. Vilda bär växte överallt. Det hände att några mormonmissionärer från Amerika kom till byn och berättade om en ny religion och för familjen Esklund verkade det vara en sann religion. En Mr Flygare i Ogden, Utah konverterade dem. De uppmanades att åka till Utah och under 1862 sålde de all sin mark och egendom för resan till Utah.

De tog med sig sin gamla moder och moster. De bodde i Stockholm i sex månader för att förbereda sig inför sjöresan. De reste i en liten båt till Hamburg i Tyskland. Där gick de ombord på en större båt, som hette Electria. 336 skandinaver var med på resan under ledning av Sören Christophersson. Efter två eller tre dagar på havet föddes en liten son till Brita och Lars. De gav honom namnet Lewis Catagut efter havet där han föddes. Senare på båten, drabbades deras son Harmon av en sjukdom som gjorde vänster ben kortare än det andra och han blev krympling för resten av sitt liv.

De var på havet i flera veckor. Vädret var dåligt och vatten på båten så dåligt att de knappt kunde dricka det. Mormodern insjuknade. De nådde New York den 5 juni 1863. Med tåg fortsatte de till Florens i Nebraska. Mormodern dog och begravdes i Florens. Fadern köpte en vagn och fyra oxar och en ko och anslöt sig till en grupp under ledning av Kapten JR Young. De lämnade Florens den 7 juli. När boskapen skenade under vägen, dödades några invandrare i gruppen. Barnen ålder var från 15 år och ner till spädbarn. De äldre barnen fick gå den största delen av vägen, men både mödrar och de minsta barnen fick åka på vagnen. De anlände till Salt Lake Valley och efter vila uppmanades de att åka vidare till Gunnison i Utah där en hel del skandinaviska familjer bodde.

Livet var svårt för dem. De hade hjälpt mindre lyckligt lottade familjer längs vägen, så de hade ont om pengar. De hade en fin ny spis, men sålde den för att få pengar att köpa en ko och foder till den. Men snart fick de nya vänner. Familjen Brown var särskilt omtänksamma och gamla mor Brown gav dem hembakade bröd och smör och sylt av vilda bär. Med tiden fick de både hus och gård, men indianerna var besvärlig och min far, Hans, även om han bara var en ung pojke, så hade han full vakttjänst på natten. En natt hörde han ett ljud i buskarna som skrämde honom, men den gamla indiankvinnan som var i buskarna var också rädd och hon sprang bort. Men för sin insats som vakt, fick min far en indian-krigspension för livstid och hälften av den pension gavs till min mamma när hon blev änka.

År 1866, Henry McArthur sålda varor i sitt hem. Maria Sorenson var butiksbiträde i hans butik. Senare bildades en coop affär. Henry McArthur var chef. Jacob Croft flyttade en malkvarn från Fillmore och placerat den i den sydöstra delen av staden. Mycket sockerrör togs upp och Peter Sorenson körde melasskvarnen och kokade litervis av melass, vilket var det enda sötningsmedel de hade vid den här tidpunkten. 
Grödor som vete och andra sädesslag, fjäderfä ägg, smör, ost och melass skickades till Pioche och andra gruvstäder där de fick ett bra pris. En fin mejeributik byggdes och en man från Fillmore skötte den. Det senare blev känd som Scipio Creamery Company och noterades inte bara i Utah, utan även i andra stater för de fina ostarna. Jag minns att min far alltid hade en fem pund ost i vårt skafferi.

Scipio blev stad i januari 1900. Den första stadens styrelse bestod av Wm. R. Thompson, Wm. Hatch och Adolph Hansén. Min far Hans Esklund var staden Polis i åratal. Han brukade gå till skolhuset varje kväll klockan nio och ringa i klockan att utegångsförbudet började. Jag brukade promenera med honom de fem kvarteren, när han gjorde sin plikt. Jag kan inte minnas någon händelse som hände i Scipio, som motiverade ett gripanden. Det fanns ett fängelse där, men om de bara var besökare som snabbt ville ha en plats att stanna över natten på. En gång passerade zigenare och stal allt som inte var inlåsta och band av indier kom på tiggarstråt efter mjöl eller andra livsmedel. 
En natt födde en indiankvinna ett barn i vår lada. Det var kallt väder och jag minns att min mamma och indiankvinnan samt barnet sitter framför spisen och hon ger dem mat och varma kläder. Indiankvinnan sadlade sin häst nästa morgon och red sin väg. 
Stadens styrelse och alla som har följt efter har tjänat sin befattning, ärligt och trofast och osjälviskt. Så att staden skatt inte skulle bli för hög. Staden styrelse röstade själva fram en lön på tio dollar per år. Följande förordningar har tagits upp och godkänts av styrelseledamöter:

1. Definiering av visa fraser och termer. 
2. Definiering av namngivning och numrering av stadsgator (jag bodde på Drover Road).
3. Godkännande av ett gemensamt sigill för användande inom Staden Scipio.
4. Skapandet av valda tjänstemansposter. 
5. Sörjandet för konstruktion av vattenkonservering. 
6. Definiering om hur bråk och stök ska minskas. 
7. Förhållande till brott och förseelser. 
8. Förhindrande av stora, lösa hundar. 
9. Beskriva hur man ska utjämna och samla in skatt för offentliga företag. 
10. Etablering av en årlig allmän skatt. 
11. Förbud mot att ha kreatur inom stadsgränsen.
12. Ta betalt för tillstånd att driva rörelser. 
13.  Hantering av berusande drycker.
14. Skapandet av ett offentligt sigill för användandet inom sjukvårdsnämnden inom staden Scipio ordinans #3 Del I. Härmed fastställs det av styrelsen för staden Scipio enligt följande: Sigillet skall ha en rund form, en och trekvarts tum i diameter, intrycket ska vara av en skriftsrulle med sigillet av staden Scipio, Millards kommun, Utah, runt yttre kanten och en bikupa i mitten och detsama ska härmed etableras och träda i effekt härefter som stadens Scipios sigill och är godkänt den 23 januari 1900. President W.R. Thompson Thomas Memmott, stadsjurist.

Från tiden då Black Hawk-indianerna gjorde sin sista raid fram tills ankomsten av järnvägen var Scipio en blomstrande bosättning och med dess plats på statsvägen från Salt Lake City till Nevada livade frakt, diligenser och resor av alla de slag upp staden.

På grund av de branta sluttningarna runt omkring kunde ingen järnväg introduceras genom dalen. Den närmsta järnvägsstationen var Juab, 38 km norr om Scipio. En diligenslinje som förde post och passagerare från Juab till Scipio etablerades.

Alla farmgrödor fraktades ut och allt gods som fraktades in, fraktades av ett team. Genom djup snö på vintern, vårens och höstens lera och dammet under sommaren. Allt detta ändrades när det bestämdes att motorvägen U.S. Highway 91 skulle gå igenom Scipio. Bilresandet ökade, långtradare och stora (landsvägs-) passagerarbussar gick igenom här.