Seder och bruk

Seder och bruk

Seder vid dödsfall och begravningar förr i tiden.

Gamla mor i gården är död. Hon ligger nu i likkammaren med en psalmbok under hakan och en speciell daler på vart öga, och vita lakan har hängts för fönstren. Det är mycket som ska ombesörjas. Sorgebud ska fortast möjligt utgå till grannarna och närmaste släkten. Äldste sonen, som är husbonde hemma på gården, tar på sig kyrkkläderna och beger sig till prästgården för att anmäla dödsfallet och bestämma tid för begravningen. Klockaren skall också ha bud, och han får också gå till snickaren och beställa kistan. 

Husbondfolket i gården har mycket att beställa och komma ihåg.
Först skall brev sändas till tryckeriet för beställning av sorgebiljetter, vilka sedan begravningsbjudarna skall lämna till varje hushåll inom bidlaget och släkten och så skall det också vara några biljetter till dem som man icke kan nå med personligt bud. Ingen får glömmas. Begravningsannons skall formuleras och skickas till tidningsredaktionen.

Som seden är, skall det bli ett rejält kalas. Det måste slaktas ett lamm eller en kalv och slaktaren ska tingas. Gärna vill man ha färska gäddor till begravningen och man måste sända bud till någon fiskare att om han inte har några gäddor får han på något sätt försöka skaffa. Kokaremor måste man ovillkorligen ha tag i och “tjänstgörande” dvs. skaffare och “kärltvätterskor” skall tingas i tid. Man bör också gärna leja en pålitlig karl som tar emot hästarna när begravningsgäster anländer till gården, vid avfärd till kyrkan, vid hemkomsten och hemfärden på natten. Det bör vara någon som har vana att hantera hästar och sela med obekanta storselar.

En dag måste ungmor följa med till Ronehamn för att handla. Begravningsdricka skall bryggas, gardiner skall tvättas och stärkas, salsgolven ska skuras och husets alla blomkrukor skall kläs med vitt crepe-papper och svarta band.

Dagen efter dödsfallet, kommer de äldre grannkvinnorna och “klär lik”. Nu efter gamla mor blivit klädd och lagd i sin kista, kommer också andra för att se lik och då brukar en del ha blommor med sig.
Efterhand kommer också släktingarna och bidlaget med sina sändningar i sina sändningskorgar. Det är vanligen ägg, smör, mjölk, lamm eller kalvlår och sändningsbullar.

Dagen före begravningen dukar skaffarna middagsborden i salen med bästa porslin och brutna linneservetter. Porslin, matsilver och stolar lånas, om så behövs i granngårdarna.
Då gästerna på begravningsdagen anländer till sorgehuset, har de sin “förning” med sig, som vanligt består av risgrynspudding, sockerkakor eller småbröd. De bjudes nu på mat och kaffe i vardagsrummet. Innan det är tid att gå i kyrkan, håller prästen en andaktsstund i likrummet och liket “sjunges ut”. Dessförinnan har de närmaste anhöriga och vänkretsen tagit ett sista farväl av den döde, varefter det är skaffarkarlarnas uppgift att skruva fast kistlocket. Varefter kistan bäres ut och placeras på likvagnen. Så snart kistan lyfts från bockarna i likrummet, bör man så fort som möjligt lägga omkull bockarna på golvet med benen utåt för att förhindra ett snarligt dödsfall i huset.

Nu är det skaffarfars och skaffarmors ansvarsfulla plikt och åliggande att få gästerna till bordet och få dem rätt placerade. Efter oändligt krusande och trugande lyckas de dem. Prästen och prästfrun har de placerat i “fämlu” under spegeln och de närmast anhöriga och släkten till den döde, till höger och vänster om dem. Allt efter rang och värdighet. Olyckligt det skaffarfolk som på något sätt har misslyckats härutinnan. Bidlaget är placerat på andra sidan bordet mitt för släkten och annat övrigt folk på bordsändarna. De skulle “klä bordsändar”.
Nu vidtog middagen som vanligt brukade räcka minst tre timmar.
Efter middagen blir det vanligen uppehåll så att skaffarna hinner duka av och själva jämte andra tjänstgörande få en bit mat.

Efter någon timme bjudes det på frukt, inkokta ingefärspäron, vin och saft eller starkare drycker, allt efter husets sed. Glömmas skall icke de svarta begravningskaramellerna med förgyllda märken eller religiösa verser. Dessa karameller, bordsbullen och annat gott som blivit över, lades i den stora kalasnäsduken, som man ofta medförde vid dessa tillfällen, för att sedan vid hemfärd läggas i sändningskorgen tillsammans med de smakbitar som alltid återgick till var och ett hushåll som lämnat sändningar.

Förr i tiden bars alltid den döde till graven och begravningsföljet följde efter till fots, även om det var långt till kyrkan. År 1880 anskaffade Havdhem socken sin första likvagn dragen av hästar och de gamla likbårarna ställdes upp på kyrkvinden.
Ute på gården, vägen och utanför granngårdarna där liktåget skulle passera, hade man för att hedra den döde, lagt två ränder av hackat enris. Någon flagga vajar på halv stång och liktåget skrider sakta fram genom socknen.
Gårdens folk, Kokaremor och annan lejd hjälp har arbetat i många dagar till sent på nätterna och när gästerna kommer åter från kyrkan är allt färdigt. Middagsborden är upplysta av hemstöpta ljus och på varje tallrik ligger en mycket stor saffransbulle, den sk. “Bordsbullen”, som gästerna tar med sig hem.

In på småtimmarna bjöd skaffarna åter till bords och nu för att äta kvällsmat. När denna avätits var nog de flesta både mätta och släckta. Skolläraren eller klockaren brukade nu ta upp en psalm. Prästen hade också som regel hållit en andaktsstund och erinrat om den bortgångne och dennes livsgärning. Nu återstod att tacka husets folk för välfägnad och sedan alla tjänstgörande alltintill kärltvätterskorna ute i kök och brygghus. Nu blev det liv och rörelse ute på storgården där husets dräng och medhjälpare hade stor brådska att få hästarna förspända för respektive resvagnar.


Wera Johansson Snevide 1966 i december.