Maria Lindahl 1853-1940

Maria Lindahl 1853-1940

Omkring 200 m från stora landsvägen, nedanför f.d. kronobåtsman Kompass torp (nuvarande Gottfrid Larsson), ligger en förfallen stuga. Där bodde i många år, till 1939, en kvinna ganska olik de flesta. Maria Lindahl hette hon, vi kallade henne Majen. Jag minns henne som en liten gumma med schalett på huvudet, rutig blus och svart väst med många knappar, dem hon knäppte upp och till gång på gång när hon var ivrig eller misslynt. Så hade hon långa vida kjolar med många fickor, dit hon stoppade bullar och bröd, som hon fick i gårdarna. Hon hjälpte till med fagning av ängarna, med gallring av rotfrukter, och på vintern spann hon nöthårsgarn till vävning av mattor. Rask och kvick var hon, och hennes mun gick ofta ikapp med hennes fingrar. Den ena historien efter den andra förtäljde hon: från barndoms- och ungdomstid, från tider av nöd och svält, men också glada minnen.

Hon var född i ett fattigt hem i Burs, fem syskon, en utsliten mor och en far som arbetade hos bönderna, men vars stora dröm var att finna Stavars skatt som var nergrävd under en stor stenhäll i Burs socken. Hennes far brukade berätta om hur en bonde, som bodde i närheten, en kväll vandrade vägen fram och fick höra en vagn komma körande efter sig. Den kom närmare, den var dragen av svarta frustande hästar och den stannade, när den var mitt för honom. En man klädd som en gammal hövding satt där i och bjöd honom stiga upp i vagnen. Bonden var förskräckt, men tordes ej annat än lyda. Vagnen flög fram över vägen och stannade utanför bondens hem. Den gamla hövdingen sade med dov ihålig röst: “Nu har du åkt med den store Stavar. Här får du en liten del av min skatt, men den stora skatten skall en av dina ättlingar i sjätte led finna”. Så försvann vagnen. Bonden stod kvar, blek och darrande, och när han såg i sin hand glimmande blanka silvermynt. Och han har visat mig dem flera gånger”, slöt far.

Majen var hemma hos oss en dag, då hon berättade sagan om Stavar. Vi barn lyssnade i stor spänning, och vi bad henne berätta mera och hon fortsatte: “Vi sökte efter Stavars skatt bittida och sent. Drömmen att finna den fyllde hela min barndom, mina syskon drömde detsamma, och jag kan säga att den fyllde min fars hela liv. Ofta såg vi honom vandra omkring ute i hagarna grävande och sökande. Ju gamlare han blev, ju mer blev detta sökande som en fix ide hos honom. En kväll, då han som vanligt varit ute i skogen, kom han hem i skymningen, och vi såg att något ovanligt hade hänt. “Nu ska ni aldrig behöva vara hungriga mer” sade han. Jag har funnit Stavars skatt. Den ligger under en stor stenflis, som jag ej kunde rubba ikväll, men i morgon skall jag gräva fram den. Så fort dagen grydde gav far sig av ensam, ingen fick följa honom. Dagens timmar gick mycket sakta, och mot kvällen kom far åter. Han gick böjd och hans ögon for irrande omkring överallt. Han sade ingenting, blott kastade sig på en säng, skälvande och darrande. Under natten började far yra och vi ryste då vi hörde honom. Han talade om svarta andar som visade sig och hindrade honom att taga skatten: Så låg far och yrade några veckor och en morgon var han död. Vårt hem blev nu ännu fattigare. Min äldste bror reste till Amerika, själv kom jag så småningom till Havdhem som piga hos Lars Johansson Stora Allmungs.”

Majens stuga var byggd i Lars Johanssons “Kappelshage”. Hon hade säkert sparat till den i många år, och man kan tänka sig hennes glädje när hon flyttade dit. Hon hade planterat träd och buskar, och på båda sidor om stigen in till förstugudörren, växte en myckenhet perenna blommor och kryddväxter. Utanför staketet i hagen fanns en vattenkälla, där hon hämtade vatten. På höstarna plockade hon veteax på åkrarna efter skörden, dem hon fick tröska hos någon bonde. Hon levde mycket sparsamt och varje öre hon kunde undvara sattes in på banken, och hon talade ofta om sina pengar på banken. En gång då hon hjälpte oss sprita bönor, frågade vi varför hon aldrig hade gift sig. Hon berättade då om sin stora kärlek. Hon hade haft plats i en granngård och de hade varit mycket goda vänner. Sedan hade hon flyttat till Lau, men de gingo ibland och hälsade på varandra. Efter några år reste han till Utah i Amerika, och Majen skulle resa till honom om några år. Men han hördes ej mera av och sedan hon fått sin stuga färdig, försvann amerikatankarna.
En friare hade hon också som hette Forsman. Han hälsade på, kom med blomkvastar och gjorde sig till. Men Majen vände blott ryggen till, sade till honom att ge sig av, hon ville ej ha något med honom att göra. Då knyckte han på nacken och sade: “Jag har väl en annan också”.

Majen var ärlig och sade sin mening rätt fram, och hon hade ett otroligt gott minne. Bibeln kunde hon nästan utantill. Efter första världskriget, då judarna började samlas åter till Palestina, läste hon upp den ena profetsian efter den andra om judarnas återkomst. Ofta då hon fick en tidning med sig hem, kunde hon innehållet utantill, då hon kom åter, och om hon ej tyckte likadant, blev man väl upplyst därom. Att fotografera sig tyckte hon var synd, och ingen fick taga ett foto av henne. I ungdomen hade hon väl besökt baptisternas möten men ej varit medlem. Senare bekände hon sig till mormonerna. Det verkade som om hon hade en viss avogenhet mot baptisterna, och alla deras fel och brister relaterades mycket noggrant. Om någon fick ett djur sjukt, sade hon alltid att det var med anledning av att ägaren skänkt för lite till hednamissionen.

I Majens trädgård och i hagen runt omkring hennes stuga bodde många fåglar. En fågel kallade hon “Vittfågeln”. 
Den påstod hon kunde spå regn. Ett ännu säkrare varsel om oväder hörde hon ibland. I Gimbrings Munkhagen några hundratals meter från hennes stuga finns en skeppssättning, Munkstenarna kallas den. Ibland hörde hon klagande, jämrande skrik därifrån. Då visste Majen att storm och oväder förestod.
En gång varje vår eller försommar, hade Majen kafferep för grannarnas kvinnfolk. Då kom hon någon dag i förväg, neg och frågade om ungmor ville hålla till godo. Mor Ada Allmungs har bakat för mig, tillade hon alltid. Och ungmor tackade och ville så gärna, för det var verkligen en glad dag. Majen skurade och fejade, rena trasmattor var pålagda, hennes lilla kryddgård lyste av vita kantblommor, röda gökblommor, blå och skära hyacinter. Ibland var det dukat ute i hagen, och där dracks det kaffe i sol under fågelsång och den glada stämningen.

Nu är Majen borta för alltid. Då hon blev 70 år bjöd hon för sista gången på kafferep i Agda Petterssons kafé. Hon bestämde då att de som denna dag inbjudits skulle också vara med på hennes begravning. Hon levde fem år därefter, de sista åren sängliggande. Vi minns henne: Pratsam, livlig och rörlig, oftast nöjd med sin lott, kanske ej alltid så rentvättad, men med en bukett blommor från sin täppa, som tack för gåvor i matväg. Hon var ett original från en tid som är borta för alltid.

Nedtecknat 1968 av Svea Carlsson Gimbrings.

Majens “stuga” den 10/4 1999.

Efter att ha skrivit av berättelsen om Majen, beslöt jag mig för att besöka platsen där hennes stuga hade stått. Den ligger en bit ifrån stora landsvägen. Själva vägen upp till hennes stugan är igenväxt av syren och körsbär, så jag fick gå på åkern. Inne i detta moras kunde jag skönja en stentun. Ingången till hennes trädgård kan man tydligt se, för på var sida om ingången står en kastanj. När jag kom in i det som en gång varit trädgården hördes fåglar kvittra otroligt starkt och vackert.

Att ta sig fram till det som en gång varit bostadshuset var inget problem. Marken är täckt av en mjuk matta av vintergröna som har börjat blomma.

Här finns även körsbär-, äppel- och päronträd kvar, men något spår efter hennes kryddgård kan jag inte finna.

Stugan består numera av en sorglig hög med tegel, som en gång varit skorsten, och en hög med bräder. Några bitar från en kakelugn låg även där och något som troligen varit Majens arbetsbänk stack fram under några bräder. Jag försökte ta mig runt huset, men det gick inte för marken var täckt av tynne på båda sidorna. Till höger om stugan fanns något som jag tolkar som ett uthus. I dessa rester fann jag en liten rostig hink och en trasig potta av keramik.

Majens livsverk låg här i spillror framför mina fötter och jag kände mig lite beklämd.

Något är väldigt konstigt med Majens födelseår. I alla kyrkoböcker på 1800-talet och folkräkningen 1890 & 1900 där hon står nämnd, är hennes födelseår 1853. Men på gravstenen står det 1865. Jag har inte kontrollerat med kyrkoböckerna på 1900-talet.

Far: Lars Johannes, “Johan” Lindahl. Född 1823-06-15 i Ammunde, Burs. Sockenskräddare. Arbetare.   
Mor: Anna Maria Christina Hallgren. Född 1829-09-26 i Rone. Död 1877-01-16 i Ammunde grund, Burs.

Barn:
Ett dödfött barn 1850.
Maria Magdalena, “Majen” Lindahl. Född 1853-10-05 i Ammunde grund, Burs.
Flyttade 1889-10-28 från Burs till Allmungs, Havdhem. Död 1940 i Lilla Allmungs, Havdhem
Johanna Lindahl. Född 1856-03-08 i Ammunde grund, Burs.
Carl Jacob Lindahl. Född 1859-04-01 i Ammunde grund, Burs.
Lars Petter Lindahl. Född 1862-10-28 i Ammunde grund, Burs.
Hilda Josefina Lindahl. Född 1865-07-20 i Ammunde grund, Burs. Död 1865-11-03 i Ammunde grund, Burs
Anton Alfred Lindahl. Född 1867-01-20 i Ammunde grund, Burs.
Octavia Carolina Lindahl. Född 1871-01-27 i Ammunde, Burs