Framför mig ligger Farmors gamla fotoalbum. Där finns så många bilder av dem som levat för länge sedan.  Ofta dröjer sig blicken kvar hos fotot av en gammal kvinna med knäppta händer, böjt huvud med ögonen tyngda av tunga ögonlock. Hon var min Fars mormor och heter Anna Magdalena Thomasdotter, men kallades ofta för Anna-Lena Kälder.

   Anna-Lena var född den 26 nov 1831 vid Kälder i Havdhem. Kälder var sedan 1600-talet en gammal släktgård som i mitten av 1700-talet delades mellan syskonen Anna Thomasdotter och Christian Thomasson. Släktled efter släktled hade kommit och gått. Gården ägdes nu av Thomas Göransson född 1805 vigd 1830 med Anna Catharina Jöransdotter född vid Allmungs, hennes mor var Anna Brita född vid Gimrings. Anna-Lena hade en syster Catharina född 1833 och gift 1857 till Gimrings.

   Folkskolan i Havdhem startade 1842, men lärare hade funnits i socknen under många år. Redan under 1700-talet står det antecknat  vid många namn i Husförhörsprotokoll att de läser väl. Anna-Lena var elva år då skolan började. Tydligen hade det gått bra för henne, vid den första premieutdelningen finnes hennes namn.

   Ungdomstiden var glad och lycklig för henne och hennes syster Catharina. De arbetade med föräldrarna på gården, skötte om djuren, red med hästarna till bete, lärde sig mjölka korna och ta vård om deras kalvar.

  Då Anna-Lena var nitton år, blev hon trolovad med en bondpojke från Rosarve. Han hette Henrik Rosendahl var född 1823, den 26 nov. Carl-Henrik och Anna-Lena vigdes 1850 och 1854 föddes deras äldsta flicka. Hon fick namnet Anna Amalia. Anna-namnet hade följt den äldsta flickan i familjen i många generationer. Två år senare kom en pojke till världen, men han levde blott ett år.

  Detta år 1857 blev Anna-Lenas syster Catharina bortgift med hennes mors kusin vid Gimrings Lars Petter Hansson. Hans syster Anna Brita hade varit hemmagift med en bondson från Alva, men han hade tröttnat på livet, och eftersom de ej hade några barn, blev Lars Petter ägare till gården. Hemma vid Kälder hoppades och önskade alla, att hon skulle få ett lyckligt liv. Ryktet talade dock om onyktert liv.

   Under 1800-talet var dryckenskap mycket utbredd i Havdhem. I Prästgården fanns socknens största brännvinspanna, Gimrings med flera andra gårdar hade också stora brännvinspannor.

Vid Kälder blev det åter ett nytt dödsfall. Deras lilla flicka Brita hade alltid varit liten och klen. Och vid sjuttonårsåldern fick hon en svår ryggvärk. Hon sökte läkare i Visby, men blev ej bättre. En vårdag år 1886 insomnade hon för alltid. Hon var en liten änglalik flicka, begåvad med ett underbart minne. Då hon hört en predikan eller ett föredrag kunde hon återge det ordagrant, till glädje för de hemmavarande.

   År 1887 kom åter ett nytt hårt slag för Anna-Lena och Carl Henrik, Catharina hade sen Per Wilhelm vistats i Amerika varit deras hjälp och hopp. Hon hade också lärt sig att väva, och hade köpt en stor vävstol. Kanske drömde hon om ett eget hem? En morgon vaknade hon med svåra plågor i bröstet och magen. Plågorna tilltog under dagen och natten därpå, och när den andra dagen blev kväll, somnade hon in i döden. Också hon hade lämnat dem, den tredje unga flickan på ett tiotal år. Hon fick sin gravplats vid sidan av sin systers gravkulle.

   “Baptisterna förrättade jordfästningen då de hade omfattat deras lära”. De läste ur Bibeln, bad och sjöng. Gravplatsen låg alldeles nedanför Luttermanska gravkullen åt öster. Ännu i början av 1920 stod gravvård där över dem.

   På 1850-talet hade Havdhem fått en ny Kyrkoherde J. Broander. Han var stilla och tillbakadragen, allmänt vördad och avhållen för sin godhet. En kväll då kyrkklockorna ringde aftonringningen gick han ensam, tyst och stilla till de tre gravkullarna, böjde sitt huvud, knäppte sina händer, stod där under klockringningen och gick sedan stilla därifrån. Så har det berättats i bygden.

   Sorgen var obeskrivlig för Anna-Lena och Karl Henrik. Deras kära flickor döda, deras son borta i främmande land, Laga skiftet med all omflyttning. Anna Amalia och hennes make hade övertagit Gimrings. Per Wilhelm hade under Amerikaåren funnit en svensk flicka Anna från Värmland. De hade vigts borta i Amerika och reste nu hem till föräldrarna och gården vid Kälder. Den byggdes upp på den nya platsen, och Karl Henrik fick se allt färdigt medan han levde. 1896 avled han vid 73 års ålder.

   Per Wilhelm hade inget intresse för jordbruk. 1899 bodde de ännu kvar vid Kälder, men sedan sålde han gården till en lantbrukare från Hablingbo. Anna-Lena var ledsen, men hon förstod att gården kom i goda händer och blev en ny släktgård. Per Wilhelm byggde en villa på Korsby och började med Åkerirörelse. Då ej heller detta bar sig, sålde han villan och 1908 flyttade familjen till Amerika och köpte en fruktfarm i Kalifornien. De hade tre barn födda här: Charles, Louise och Ruth.

Lars Petter var sedan barndomen uppväxt med detta och följde honom hela livet, till stor sorg för Catharina och hans anhöriga och ofta för honom själv. Vid denna tid 1860-talet gick en väckelse över socknen. Många blevo gripna därav och försökte börja ett bättre liv, slöto sig samman till en Baptistförsamling, från de flesta gårdar i socknen anslötos medlemmar däri: Catharina och Lars Petter Hansson, hans syster Anna Brita Hansdotter, Lars Hedergren och Olof Fredriksson från de andra Gimringsgårdarna. Men Lars Petter återföll snart till sitt gamla onyktra liv och många fler med honom. Församlingen blev hånad och föraktad, och den unge hjälprästen U. Lyth försökte på alla sätt trakassera den. Många av dess medlemmar flyttade därför från Havdhem och reste till Amerika.

   Anna-Lena och Carl Henrik var också medlemmar i församlingen. I deras hem hade ytterligen fötts 3 barn: Catharina född 1858, Per Wilhelm 1860 och lilla Brita född 1869. Barnen växte upp. År 1873 vigdes deras äldsta dotter Anna Amalia med Olof Olofsson från Viges i Grötlingbo. Eftersom de ej hade blivit konfirmerade och en statskyrkopräst ej fick viga dem, vigdes de av en Baptistpredikant “och de gamla i församlingen läste och bad över dem”.

   Ende sonen Per Wilhelm vigdes med Henrietta Bergvall från Sigters. Hon hade en underbar sångröst, och de äldre mindes hennes vackra sång långt fram i tiden. Efter något års äktenskap födde hon en son, men avled själv efter några dagar, och deras son blev bara några år gammal. Per Wilhelms sorg var djup, och tankarna på att lämna Kälder och resa till Amerika, dit så många av hans ungdomskamrater hade flyttat, fick alltmera insteg hos honom. I mitten av 70-talet lämnade han sitt barndomshem och bosatte sig i Amerika för en tid.

   Åren 1873-85 pågick Laga skiftet i Havdhem. Rosendahls gård blev uttagen till utflyttning, ej så långt bort, men alla byggnader skulle rivas och byggas upp igen. Carl Henrik hade säkert god ekonomi, därom vittna alla gamla silverskedar med hans namn. Anna och hennes make hade flyttat till Gimrings, till moster och morbror, där gården hade blivit alltmera vanskött under Lars Petters oordentliga leverne och moster Caisen mottog dem med glädje. Också där pågick Laga skifte fast senare än vid Kälder. Denna gård blev även uttagen till utflyttning, men då platsen som skulle bebyggas var en stenig åker, där berggrunden låg nära markytan, och det gamla hemmet låg i en grönskande trädgård med närheten till blommande ängar där ekar, björkar, almar och hasselbuskar växte i stora lundar, då vägrade invånarna i denna gård att flytta ut. Inget utflyttningsarvode utdelades då. Ny mangårdsbyggnad och ny ladugård uppfördes ändå på den gamla platsen under 1880-talet.

---

Anna Amalia fick som arv efter Catharina den stora väven och hennes vackra almbyrå. Många år därefter upptäcktes en lönnlåda i byråen och där låg ett brev skrivet med en mycket vacker handstil och undertecknat P.W. “Min kära Catharina will du möta mig vid den stora eken där vi mötts så många gånger? Min resa är nu beslutad, i nästa vecka går båten till Amerika. Jag skall arbeta och spara, så att när jag kommer åter till Dig, din Far finner mig värdig sin dotter”. Anna-Lena berättade då, att P.W. var Per Wictor en bondpojke från Nickarve, hon tyckte mycket om honom, men Far ville att Per Wilhelm skulle ärva gården, och Per Wictor var för fattig att köpa en egen gård.

   Han fick aldrig återse sin ungdoms käraste. Helt säkert fick han höra om hennes död då han brevväxlade med sin broder Niklas vid Nickarve. Han köpte så småningom en farm i Minnesota, blev gift där och fick flera barn. Och så länge släkten levde här vid Nickarve skrev de och Per Wictor eller hans barn till varandra. Men kanske någon gång där borta i hans nya hemland, hans ögon stannade vid något stort träd, då mindes han eken där borta i hans ungdoms änge och hans älskade Catharina.

   1880-1890 talet hade varit så fyllda av sorg för Anna-Lena. De tre flickornas död, hennes mor Anna Catharina hade avlidit 1894, hennes syster Catharina som var gift till Gimrings dog 1893, och hennes make Karl Henrik 1896. Hon hade följt med sonens familj till Korsby, men ofta gick hennes tankar tillbaka till det gamla hemmet vid Kälder, som var hennes arvejord, till minnet av alla dem, som där hade levat sitt liv tillsammans med henne, till alla djur, som hon älskat och skött och till sjön som låg så nära. Men hon gladde sig också över, att hennes äldsta dotter fått ett gott hem och gick ofta till henne. Hon tyckte så mycket om den gröna trädgården och de vackra ängarna. När våren kom hjälpte hon Anna Amalia att taga bort de gamla löven, i sommarmånaden juli var hon med och räfsade hö då ängen slagits med liar, och sen kom hösten, då de alla plockade hasselnötter från de stora hasselbuskarna.

   Men allra ljuvligast var ändå våren, med alla blåsippor, vita och gula fagningsblommor, nycklarna och alla de som hon inte visste namnen på, och det stora ihåliga askträdet där duvorna låg på ägg och fick ut sina duvungar, och vattenbryan stor och överfull med vatten. Tysta smög de sig dit såg fiskarna hoppa och leka på den solskimrande vattenytan. Hennes barnbarn hade planterat in fiskar, som de kallade karusor.

   Allt detta tänkte hon på och mindes, då hon ej längre kunde gå till Anna Amalias hem, men dottern gick i stället ofta till henne.

   I juli månad år 1906 såg Anna Amalia sin mor för sista gången. Då bad hon, att få höra sången, som de båda alltid älskat, och som de sjungit så ofta tillsammans. Anna Amalia höll Anna-Lenas händer i sina och sjöng med darrande röst.

     Var jag går i skogar, berg och dalar. Följer mig en vän, jag hör hans röst. Väl osynlig är han, men han talar stundom varning, stundom tröst. Det är Herden god, väl var han döder. Men han lever i all evighet. Sina barn han följer, vårdar, föder med osäglig trofasthet.